Vi lämnar världens (Ålands) ände, Kastellholm och får en perfekt segling genom Lumparn till Mariehamn. Skepparen får ett tillfälle att testa sina gamla navigationskunskaper när den avancerade integrerade digitala navigationsapparaten (plottern) plötsligt vägrar samarbeta och endast visar vertikala streck på skärmen. Det visar sig att “manuell” navigation fortfarande fungerar utmärkt.

Tanken var att fortsätta från Mariehamn till Rödhamn, en av våra favoritplatser på Åland där konstnärinnan Anette Gustavsson är hamnvärd och levererar sina “semlor” (frallor) till båtarna varje morgon. I ett litet rött hus “Galleri Rödhamn” ställer hon ut sina akvareller, och Hilkka planerar ett eventuellt förvärv.

Tyvärr får vi ändra våra planer, då väderrapporten lovar ostlig vind i morgon h sedan ökande sydväst under flera dagar framåt. Ostlig eller nordlig vin är det man gärna vill ha under överfärden, sydväst däremot är det sämsta alternativet.

Så, det blir avgång från Mariehamns östra hamn till Arholmas östra hamn på morgonen måndag, 1 augusti. Nyhamns fyr försvinner akterut och den lovade ostliga vinden blir nordostlig, alltså plattläns, och snart blir den till ingenting och det enda som finns kvar är gammal sjö. Herr Penta får putta på och det blir en gungig färd hela vägen fram till Arholma. Som vanligt är bryggan i Österhamnen redan full vid halv fyra tiden när vi anländer, så det blir svajankring i viken som fylls på med ett tjugotal svajbåtar till kvällen.

Tydligen finns en del båtägare som inte tycks veta hur svajankring fungerar, och jag fick be flera båtar som lade sig i omedelbar närhet, att flytta sig längre bort. Vet inte riktigt hur de tänker - en av dessa rookies lade ut alla sina fendrar på sidorna som skydd i fall han skulle krocka med någon under natten…...

En lång promenad till kyrkan, båken, Västra hamnen och Arholma by, avslutad med ett dopp var precis i Smillas smak.

På tisdag morgon flyttar vi oss bara några sjömil till den fina östra viken på Lidö, där vår finlandskryssning började sex veckor tidigare. Vi får plats vid klipporna i vikens södra sida, mellan tätt packade segelbåtar, sida vid sida. Det stora antalet båtar är en skarp kontrast mot Finland och Åland - visserligen finns många båtar även där, men det blir aldrig lika trångt i hamnarna.

I Stockholms Skärgård har det tyvärr blivit så att man måste vara i hamn redan vid tvåtiden för att få plats och det är nog det som gör att fler och fler försöker sin lycka med att svajankra (se ovan). Lyckligtvis kommer trängseln att minska om bara någon vecka, när de flesta måste tillbaka till sina arbeten.

Kraftiga sydvindar utlovas av SMHI, och vi bestämmer oss att göra ett besök i Norrtäljes fina, lugna och välskyddade hamn. Lugnet fanns inte i hamnen framför strandrestaurangen - vi blev varnade för deras diskokväll som äger rum onsdagar mellan 22:00 och 04:00. Sir Francis flyttas alltså längre in och förtöjs i åmynningen närmare centrum. Där är det lugnt och fint - fram till kvällen.

Då visar sig att industrihamnen på andra sidan ån utnyttjas som racing-track för omgivningens motorsportentusiaster.  Först var det konståkning med ljuddämpar-berövade moppar vars förare försökte lära sig att köra på ett hjul. Sedan, vid 10-tiden kom det tyngre artilleriet, stadens raggarbilar samlades till ett dragrace - skrikande däck fram till långt efter midnatt. Märkligt att inte polisen bryr sig ett dugg om detta som måste vara en pina för alla som bor runt omkring. Ännu märkligare: efter ett tags vånda och vridande runt i kojen kunde man faktiskt koppla bort ljudet och äntligen få sin väl förtjänade sömn.

SMHI lovar regn och hårda vindar, självklart från sydväst för att det är ju åt sydväst vi ska. Nu skall vi ta oss till hemmahamnen för några dagars hemmavistelse och Hilkka kommer att behöva jobba någon dag för att undvika panik när semestern är slut. Det blir mest motorgång Husaröleden söderut i motvind, natthamn i Finnhamn och sedan vidare via Gällnöport och Vindö Ström och ut i Nämdöfjärden. Alla andra båtar tycktes välja motkurs och medvind, och seglade fram i läns, några tuffingar prövade till och med spinnaker.

För det mesta gick det bra, men för tjejerna på bilden nedan verkar någonting gått snett - eller är det kanske just detta som kallas för tjejsegling ;-)

Ankomst Karlslund på lördag sen eftermiddag, vi övernattar ombord och på söndag morgon tar skepparen SL till Upplands Väsby för att hämta bilen för hemfärd. Märkligt hur mycket onödigt man har packat ner i båten i början på semestern- bilens lastutrymmet är full upp till taket med packning. Ändå finns allting som kan behövas för diverse turer på sensommaren kvar i båten.

Totalt var denna års resa en av de mest lyckade under våra 30 seglingsår. Det var högsommarvärme under hela tiden och vi hade totalt två regndagar under sex veckor. Finland rapporterade den varmaste juli under 50 år och totalt den varmaste sommaren under 23 år. Vi upptäckte en del nya naturhamnar, träffade intressanta trevliga människor och fick massor av hamntips för framtida resor.

Nu hoppas vi på en skön sensommar och höst och möjlighet för flera turer i en något mindre tätbefolkad skärgård efter semestertiden.

Kursen är först rakt norrut, Pentan får hjälpa till tills vi kan falla av och gå åt nordväst mot Kökar. Det blir en fin gungig segling i öppen kryss. Vi undrar hur det gick för de båtarna som var kvar på Utö, ingen av dem verkade vilja ge sig av i blåsten. Men att vänta i en orolig hamn och hela tiden vara orolig för båten kändes inte som ett bra alternativ.

Vi tar hamn på Helsö på norra Kökar. Efter en lunch på Havspaviljongen och en liten tupplur känns livet riktigt bra igen.\n\nPå lördagsmorgon går det vidare till Bänö ö, en fin vik som skyddar mot alla vindriktningar. På grund av sitt läge en har stället blivit svenska seglarnas favorit - en lagom dagsetapp från Rödhamn eller Mariehamn österut mot skiftet, det öppna vattnet mellan Åland och Åboland.

Vi söker ett lämpligt ställe och fäller bogankaret - svajliggning har blivit mera och mera uppskattat av Sir Francis besättning. Man sänker helt enkelt ankaret på lämpligt ställe i en skyddad vik, släpper ut lagom med kätting (3 ggr djupet brukar vara lagom), och sedan ligger man där, ostört och tryggt. Alternativet är att att hänga ut ut fendrar, förbereda förtampar och bojtamp, lägga till (i värsta fall med gnisslande fendrar mellan andra båtar), sedan leta efter lämpliga fästpunkter eller sprickor i berget för att slå in bergskilar för förtamparna. Land- eller bryggförtöjning tillämpas när behov uppstår för socialt umgänge med andra båtmänniskor.

Det är fortfarande mycket varmt och solen gassar - ytterligare ett skäl för svajankring. Det behövs inga badkläder när man doppar sig en gång i halvtimmen för att få lite avkylning. För Smillas avkylning behövs däremot en liten jolletur till närmaste badklippa och det blir åtskilliga turer den eftermiddagen. Men skepparen behöver ju lite motion.

Söndag, 31 juli blir det härlig segling i ca 8 m/s nordostlig vind, dels halvvind och dels kryss, genom den vackra 1,8m leden norr om Degerö österut, sedan förbi Långnäs och norrut in i Lumparen, och vidare norrut till Kastellholm. Denna gång blir det bryggförtöjning i gästhamnen. Kastelholm är en medeltida befästningsanläggning från 1300 talet och var Ålands administrativa centrum fram till 1634. I området finns ett hembygdsmuseum med allehanda tidsenliga byggnader och idylliska vyer. Där finns fina promenader och den varmrökta laxen på värdshuset smakade utmärkt.

Nästa anhalt blir åter igen en för oss tidigare okänd hamn långt inne i en liten grundfylld skärgård syd om Barösundet, Gölisnäs, ett vackert ställe med skydd för alla vindar. Där fanns också en fin vedeldad bastu för avkopplande bastubad före middagen. Märkligt nog så verkar bastun vara minst lika skön i sommarhettan som i vinterkylan.

Efter Gölisnäs en svajvik som jag hade besökt under 2009 års resa, Gropen. Där fanns en hel del av de gröna bojorna man helst vill slippa se - sjöbjörnarnas högst privata och för vanligt folk stängda hamnar. Det verkar så att denna klubb har lyckats med att roffa åt sig många vikar i naturskyddsområden som därmed blev stängda för allmänheten.

Vidare en kort bit till Ekenäs, den gamla fina träkåksstaden i västra Finska Viken. Numera heter det inte Ekenäs utan Raseborg efter en kommunsammanslagning. Hoppas att turisterna hittar dit även i framtiden. En åskby på kvällen gav mäktiga molnformationer, följd av en härlig solnedgång.

Nästa anhalt blir Kejsarhammnen på ön Högsåra, en gästhamn med gammal tradition. Väldigt trevlig anläggning med en liten affär och ett förtjusande sommarcafé, där halva ortsbefolkningen verks vara sysselsatt. Även här blev det bastu, man kunde hyra den, inhyst i ett litet rött hus för 12€ per timme.

Tisdag kom den stora dagen där vi träffade våra goda vänner Uffe och Maritta på deras sommarställe på Blåbärsholmen, en liten ö norr om Gullkronafjärden. Det blev en riktig trevlig eftermiddag/kväll som började med en riktig finsk bastu och trevliga samtal i badtunnan (efter några drinkar förstås). Skepparen fick äran att i tunnan få sitta bredvid den charmerande och helnakna värdinnan!

En utmärkt middag på av värden perfekt tillagade oxfileer och allehanda tillbehör avslutade kvällen. Middagen började vid 11-snåret och vi var klara vid ett-tiden då Sir Francis besättning inte orkade hålla sig vaken längre…. Vi fick också en hel del tips om naturhamnar i området, en av dem blev nästa dagens mål - Storland, en helskyddad vik där vi var helt ensamma den kvällen. Helt i Smillas smak med många fina badställen.

Idag, torsdag, blev det så äntligen av: ett besök på Finska Utö, den sista utposten söderut i Ålands skärgård, lotsstation och ett gammalt försvarsfäste. Skepparen ville besöka platsen många gånger förut, men det blev aldrig av förrän nu. Tyvärr såg vi återigen mycket blåalger på vägen dit och fruktade en badlös eftermiddag. Turlig nog hittade vi en algfri badvik på öns södra sida, så att hela besättningen fick sig ett dopp och kunde kyla ner sina kokande huvuden. Smilla njöt av bad och nyfunna vänner.

Morgondagens mål är inte bestämt ännu, men det bär nog av en bit norrut mot Kumlinge eller Bänö ö.

Porvo är en trevlig sommarstad som ligger långt inne i en vik vid Borgå-åns mynning. Gamla trähus blandad med modernare arkitektur och det finns en hel del uteserveringar och shoppar. Mycket sevärd gammal kyrka på en kyrkbacke med gamla stenlagda gator.

I högsommarvärme och under blå himmel går vi söderut på en öppen kryssbog. Vi beslutar att söka en egen vik för kvällen, anpassat för den av väderexperterna lovade hårda sydvästen. Viken vi ankrade i hade tyvärr en liten öppning åt sydväst och därifrån pep vinden i med full kraft. Dessutom användes “vår” vik av den lokala ortsbefolkningen som farled för sina små motorbåtar. Vi hade inte lust att leta vidare efter en bättre vik men flyttade oss en bit för något bättre lä och för att inte ligga direkt i småbåtstrafikleden.

Tisdagsmorgon väcks vi av regn igen och bestämmer oss att gå in till Helsingfors och avvakta bättre väder och förlig vind, som skall komma på onsdag enligt meteorologerna. Där hamnar vi förstås mitt i Vikingaträffen, de skandinaviska kungliga segelklubbarnas stora möte, Trots trängseln fick vi återigen en trevlig och lugn plats i NJKs hamn på Blekholmen. mitt i stadens centrum. Där fanns redan alla deltagarna samlade, en del hade kommit ända från Holland, England, Danmark och Norge och t.o.m. en USA registrerad båt fanns med.

Hilkka använder tillfället att lägga in en tvättdag och tillbringer en stor del av dagen i tvättstugan. Därefter blir det bastu och en utmärkt seglarmeny på krogen i NJKs klubbhus. Solen har återvänt och vi ser fram emot morgondagens segling som för en gångs skull skall bjuda på medvind.

Smilla har befordrad sig själv till befälhavare vid tilläggningar och delar högljudd ut order till skepparen.

Vädret var nådig och väntade med ösregnet tills vi hade kommit tillbaka till skeppet. Strax därefter kom ösregnet som väderrapporten hade lovat. Regnet fortsatte på morgonen och vi beslöt att avbryta Kotka-äventyret och att börja fundera på resan tillbaka till hemlandet. Auli mönstrar av vid niotiden och vi styr ut från staden i full regnmundering.

Dagens mål är Svartholm, en gammal fästning från 1700 talet, 5 sjömil söder om Lovisa. \nSjön går rätt högt efter en natts västlig kuling. Nu har vinden vänt till ostlig, och avtagit till nästen ingenting och vi stampar på i plattläns och gammal sjö - seglarens mardröm. Pentan fick hjälpa till lite, och vi anländer på Svartholm på tidig eftermiddag. Regnet fortsätter, men vissheten om att sol kommer efter regn håller humöret uppe.

Morgonen kommer visserligen inte med sol, men i alla fall utan regnplask, och vi kan börja torka kapellet och annat vått. Avresa vid halv niotiden och på grund av utlovad hård vind väljer vi en allvädershamn, Bockhamn på Byön, där vi även hade varit på hitresan. Solen tittar försiktigt fram lite under resan, och när vi förtöjer vid Bockhamns brygga är himlen klar. Vattentermometern visar 20,5 grader, det var här vi mätte upp dryga 27 graders vattentemperatur vid hitresan. 20 grader känns betydligt trevligare och det blir ett uppfriskande dopp omedelbart efter ankomsten.

Den trevliga hamnen besväras tyvärr av allehanda småbåtsbusar som kommer hit för att grilla och supa - en av de dunsade rakt in i vår sida och fendrar och sjövett hade han tydligen ingen aning om. Som tur var så försvinner de efter intag av mat och dryck för att återvända till sina stugor.

Vi ligger tryggt och lugnt, men den hårda västvinden hörs i masttoppen och då och då förorsakar vindbyarna en fallvind som letar sig in i viken över trädkronorna. I kväll blir det grillning - faktiskt bara andra gången sedan resans början, men vi måste ju göra av med rödvinsförrådet….

Vädret får bestämma vad som händer i morgon.

Efter ytterligare en fin dag i Lillfjärden fortsätter vi färden till Lovisa, som, enligt några båtgrannar, skall vara en riktig trevlig liten stad. Själv tyckte vi att staden verkade heldöd. Det finns ett par gamla fina trähus bevarade men de flesta gamla byggnaderna verkar ha rivits och ersatts med modern (=1960-tal?) arkitektur. För övrigt handlar det mera om en stor park än en levande stad.\nI gästhamnen fanns en riktig trevlig liten restaurang, men tyvärr knappast några faciliteter för båtfolk. Kommunens inköpare investerade i en ultramodern helautomatisk toalettanläggning i hi-tech och rostfritt, och tydligen fanns inga pengar över till några ordentliga duschar….

Dock hade vi glädjen att ha världens finaste Nordisk Folkbåt som båtgranne. Den stolte ägaren håller på med att helrenovra den, ett projekt som närmar sig avslutningen.

Vi lossar förtamparna igen och fortsätter till Kotka, ca 30 sjömil längre österut. Vägen dit är helt öppen för alla vindar förutom N. Det blåser rätt friskt från W, och sjön går högt på grund av kulingvindar natten innan. Smilla får klänga sig fast med framtassarna runt styrpiedestalen och tycker inte om denna resa.

Däremot tyckte vi omedelbart bra om Kotka - en trevlig gästhamn med fin restaurang och bra service. Staden erbjuder en hel del intressanta saker för besökaren, bl. annat en fantastiskt vacker sjöpark imponerande \nvattenfall - som tydligen, förutom att vara en ögonfröjd för besökarna, även är en del av vattenrenningen från industrihamnen på stadens södra udde.

Här tänker vi stanna ett par nätter. Hilkka ringer sin gamle vän Auli, som skall komma på besök i eftermiddag och övernatta i skeppets gästrum i aktern.

Jag får återkomma med en rapport om våra äventyr i staden, som troligen blir resans vändpunkt - det är nog dags att vända stäven västerut igen om vi skall hinna hem utan att skynda på (och skynda på är det sista vi vill göra).

På lördag fortsatte resan, vi tänkte gå till en plats vi tyckte om under vår förra resa till trakterna - Byöns helskyddade vik Bockhamn. Solen gassade ner, svetten rann och vinden lyste med sin totala frånvaro. Tyvärr siktades blåalger flera gånger under resans gång och även i nattviken fanns spår av dessa otrevliga varelser. Det kunde dock inte hindra oss från att ta ett bad, även Smilla fick doppa sig, hon var nog mest i behov av lite avkylning. Avkylning är kanske inte rätta ordet - Vattentemperaturen uppmättes till hela 27,8 grader (!). För säkerhets skull blev det färskvattendusch efteråt för att avlägsna eventuella blåalgsrester.

Söndag fortsätter resan, men bara några sjömil in i nästa vik som i sjökortet är utmärkt som naturskyddsområde, vilket betyder avsaknad av sommarhus. Vi lägger oss avsiktligt så att vi får del av den svaga brisen som kommer västerifron och som gör livet i hettan mera uthärdlig. Den lilla brisen ökar förstås på eftermiddagen, och vi får lägga ut ett extra spring åt sidan för att avlasta ankaret.

Kvällen bli mycket behagligt i 29 graders värme och en god bris från sidan. Det blir grillad ikväll, med rödvinssås och pasta och ett glas Ripasso Valpolicella, mmmmh.

Vi stannar nog här en natt till, sedan fortsätter vi till Lovisa, som flera finska båtgrannar rekommenderade varmt.Vädret verkar normalisera sig, nu är det bara 25 grader och i morgon skall det bli lite av naturen välbehövt regn.

Efter den något knepiga resan genom olika farleders pinnskog och hundratals kryssande tävlingsbåtar kommer jag till slut in i den fina lugna lagunen och som vanligt kommer hamnkaptenen fram för att ta emot förtamparna. Denna gång har jag äran att tilldelas hamnens hedersplats med en liten matta framför stäven (den är dock inte röd).

Det visade sig vara bra att ha en extra vilodag - det skulle tvättas, handlas och båten städas inför Hilkkas och Smillas ankomst. Jag fick också en extra dispens att klättra upp i klubbhusets torn för att ta några bilder därifrån. På kvällen blev det bastu och sedan testade jag restaurangens seglarmeny - den var utmärkt.

Fredag morgon hämtades skepperskan och skeppshunden som hade kommit hemifrån med Viking Linjen. På vägen inhandlas grönsaker på marknaden och en fika med de obligatoriska finska munkki avnjutas. I kväll blir det släktbesök - Hilkkas kusiner kommer hit och kommer att bjudas på seglarmiddagen i den fina restaurangen.

Sedan får väder och vind bestämma om det blir ytterligere någon dag i Helsingfors eller naturhamn.

Detta är Vi absolut inte överens om. Jag öppnar luckan uppåt så att han han förlorar fotfästet och flyr - trodde jag. \n\nJust när jag har lagt mig tillrätta och håller på att sjunka in i en behaglig dvala igen, är han tillbaka. Han menar allvar och jag med. Jag jagar bort, han kommer igen. Tydligen är det hans vik och jag är inkräktaren där.

Hur som helst så är min stridsvilja inte på topp så där i morgongryningen. Jag trycker ett par öronproppar i öronen, struntar i hans pickande och somnar om med hjälp av yoga nidra metoden, och det fungerar. Det blir i alla fall ett par timmars sömn till. Måsen verkar också nöjd med att ha vunnit striden - denna gång avstår han från att lämna spår efter sig.

Fortfarande soligt under morgondopp och frukosten, men mörka moln drar in österifrån. Väderrapporten lovar regn under dagen, sedan skall det bli sol igen. Hur som helst så känns det så att denna vik är färdigutforskat och Sir FRancis görs klar för avfärd.

Vi smyger långsamt längs genom skären och utforska lämpliga tilläggningsplatser för ev senare besök. Låga moln drar emot oss, det duggregnar och sikten blir mycket dåligt med vinden återigen rakt framifrån Och många gröna, röda och svart-gula pinnar som begränsar den smala djuprännan. Att sätta seglen och kryssa känns inte som ett bra alternativ. Lika bra det, batterierna längtar efter laddning efter två dagars stillaliggande, och Pentans generator jobbar på.

Några få timmar känns som lagom restid under dessa förhållanden. En inbjudande vik, skyddad för de flesta vindriktningar identifieras. Infarten är lite krokig och knepig, men det är ju just detta som lockar nöjesseglaren - att hitta nya spännande ställen, helst utan en massa andra nöjesseglare i närheten. Den valde viken visar sig vara perfekt - bra skydd, inga fritidshus och fina klippor runt omkring för senare expeditioner (när solen är tillbaka).

Solen kom tillbaka och expeditionen har ägt rum. Bilderna föreställer några klippmålningar (naturens graffity?) som jag samlade in under promenaden.