Menu

Sunday, 09. July 2006 : Ljusne till Sandslån

sällskap igen - först Anders, en gammal arbetskamrat från WM-data tiden, sedan min kära hustru med Smilla och tungt bagage

Söndagmorgon - startade från Ljusnefors vid nio-tiden med kurs österut, Storjungfrun glider förbi i söder. Sedan gir norrut, och samma sköna öppna kryss som dagen innan. Piloten styr,  kaptenen njuter och en ljudbok gör att tiden går fortare. Jag lyssnar till Johanna Hildebrandts Freja, Sagan om Valhalla - en spännande berättelse om forna nordiska gudarna och gudinnor: Freja, Tor, Oden, Loke och de andra.

Planerat mål idag är Kråkskäret, ön väster om Agön, strax söder om Hornslandet. Där hade vi förtöjd under vår senaste Norrlandskryssning för sisådär 20 år sedan, och jag ville gärna dit igen. Tyvärr låg hamnbeskrivningen kvarglömt hemma, och jag var osäker om inseglingen. Cirlkade runt några gånger, men kunde inte komma ihåg om första klippan vid inloppet skulle tas om styrbord eller babord (skulle tas om styrbord liksom alla andra stenar på vägen in,  men det fick jag reda på senare). Ville inte ta några risker utan fortsatte mot Hudiksvall och ankrade längst in i Båsfjärden på vägen dit. Där inne var det hellugnt och den totala tystnaden var en upplevelse som sitter kvar. Stor sallad och stekt Chorizo med ett glas vit vin, sedan kojdags.

Måndagmorgon sätter jag stäven mot Hudiksvall, dit är även Anders på väg i sin bil. Han hade ringt dagen innan och erbjudit en extra hand till segel- och tamphantering under resten av sträckan upp mot Höga Kusten. Tilläggning i styv SV-vind mot en förhyrd båtplats. Båtgästerna i H-vall får annars nöja sig med några skvalpiga platser på utsidan piren, inte så kul när det blåser söderifrån. Gemensam inhandling av System- och matvaror, sedan fortsätter vi färden österut mot Hornslandet.

Bakom Hölick fiskelägets vågbrytare hittar vi en utmärkt välskyddad och trevlig liten gästhamn. Duscharna är tyvärr en halv km borta vid en campingplats, så jag dyker ner i det kalla vattnet i hamnbassängen, för ett välförtjänat uppfriskande dopp. Lagade stekt Haloumi-ost med en stor blandad sallad som middag - inte riktigt Anders smak, men han prövar i alla fall.

På tisdag rundar vi Hornslandet och vänder stäven norrut igen. Det ser ut att vara total bleke, inte en krusning på den blanka havsytan. Konstigt nog så visar vindmätaren 4m/s, så det verkar vara så att vinden finns en bit ovanför vattnet. Vi hissar seglen och upplever en märklig känsla när motorn stängs av och vi glider med ca 4 - 5 knop på en öppen kryssbåg över ett spegelblankt hav.

Etappmål blir Mellanfjärden, ett förtjusande fiskeläge som blivit turistmål både från landsvägen och från sjön. Förtöjning mot en brygga direkt framför restaurangen, sedan en stor stark på restaurangens veranda. Vi besöker också konstutställningen med fina tavlor, textiler och annat - absolut värd att besöka!

Här finns också duschar i hamnen, men för att få varmvatten behövs det två femkronorsmynt. På morgonen börjar febrilt letande efter nämnda myntvalör, en restauranganställd tömmar dricks-bössan och hittar två femmor. Tyvärr Anders, jag var först, nu finns inga femmor kvar på Mellanfjärden (när kommer hamnansvariga över hela landet att inse att det är enklast att baka in alla tjänster i den ordinarie hamnavgiften??)

Under onsdagen får seglen vila, ingen vind alls, och Volvopentan puttar oss i lugn takt norröver, till SXK hamnen Kattskäret, en vik norr om Åstön utanför Sundsvall. Infarten är trång och inte skärskilt djup (2m som minst). Väl inne i viken finns två bryggor, en grillplats och en vedeldad bastu. Skepparen har sett fram emot en vedeldad bastu i många dagar och sätter igång med att värma upp den, även Anders låter sig övertala till ett bastubad (bastu-ölet lockar kanske mest).

Tyvärr är bastun ganska trög-eldad, det tar tid att få den varm, och eftersom kvällen skrider fram, blir det ljummen bastu med dopp i det klara 18-gradiga vattnet - skönt trots den ljumma bastun. Anders sköter sedan grillen medan skepparen sköter resten - det blir en fin middag, den här gången även i Anders’ smak - entrecote med pasta, en god sallad och en flaska italienskt rödvin.

Så kommer då torsdag, Anders skall hoppa av i Härnösand för att ta buss tillbaka till Hudiksvall, där han lämnade bilen. Vi kommer till H-sands södra hamn vid 14-tiden, det blir en något jobbig tilläggning i frisk S-vind, och fyra timmars väntan på broöppning. Varför kan inte Härnösands broar öppnas under dagen?

Härnösand borde kunna vara ett seglarcentrum för Norrlandskusten, med sitt fina läge, sin trygga lagun mellan broarna, och de nybyggda hamnanläggningarna.

Men när man äntligen efter flera timmars väntan kommer igenom den södra bron, så väljer de flesta att direkt gå igenom den norra bron, och ta den norra hamnen i stället - Härnösands finaste hamn ligget tomt (vi var enda båten där).

Tack Anders, för trevlig sällskap och för middagen i hamnkrogen!

Fredag Kl 14:45 kommer då Stockholmståget med nye rorsmannen (Hilkka) och skeppshunden Smilla - Sir Francis ordinarie besättning är komplett igen. På eftermiddagen stuvning av den nya besättningens bagage, kompletteringsinköp av fast och flytande föda, och på kvällen kommer våra vänner Sara och Leif på besök, två landkrabbor som försöker att förstå hur man frivilligt kan utsätta sig för havets strapatser under flera veckor i streck (själv brukar de pina sig med fjällvandringar, kombinerade med övernattningar i tält).

Efter ett inledande åskväder med störtregn blev det en fantastisk kväll, och vi var överens om att Härnösand verkligen är ett av Norrlands finaste ställen.

Lördag morgon beställer vi broöppning för den norra bron, sedan går det norrut, mot Ångermanälvens mynning. Kvällshamn blir Frånö, där Kramfors båtklubb erbjuder gästplatser. Hamnen ger bra skydd mot alla vindar, och vi blev mycket vänligt bemötta. Tyvärr finns inte mycket att se där, och inga spännande skogspromenader för Smilla (endast asfaltvägar).

Vi beslutar att fortsätta norrut, för att besöka Sandslån, strax söder om Ångermanälvens mynning. I början på nittonhundratalet fanns världens största timmersorteringsanläggning i Sandslån, som då hade sin storhetstid - nu finns endast flottningsmuseet kvar. Inloppet till gästhamnen är väl utprickat, hamnen är något utsatt för sydliga vindar.

Medan vi cirklar runt för att utse lämplig förtöjningsplats, kommer tre herrar skyndande ner mot hamnen, visar oss bästa stället, och tar emot. Vänligare bemötande har vi sällan varit med om. Det var tydligt att man var stolt över sin hemby, och vi fick reda på allt som är värd att se. På eftermiddagen ägde ett veteranrally rum, där skulle komma 200 veteranbilar (jag räknade inte), de flesta i “mint condition”.

Vid tre-tiden kom en av mottagningskommittens herrar tillbaka för att meddela att hamnens vedeldade bastu var upplåst och stod till vårt förfogande. Här kommer vi att trivas, och hamnen rekommenderas varmt!